Arton studioalbum. Femtiotvå singlar. – En Kung i svensk pop/rockmusik!
På sjuttiotalet inflytelserik svensk uttolkare av brittisk och amerikansk glamrock. Under åttio och nittiotalet frisinnad upprorsmakare med sikte på samtidens självupptagenhet och yuppie-ideal. På nollnolltalet känslig förvaltare av arvet efter Povel Ramel och Karl Gerhard. Rock’n’roll, schlager, kommersiell listpop och revy. På tvåtusentiotalet intimare, närmare betraktelser. Arton studioalbum. Femtiotvå singlar. Alltid i rörelse. Ständigt nyfiken. Belåten med att inte vara belåten.
För det otränade ögat kan det se ut som en artist utan mål och riktning. Men viljan att gång på gång återfödas som en ny artist, delvis eller helt väsensskild den tidigare, är i själva verket det enda som tål att kallas konstant under Magnus Ugglas snart fyrtio år långa karriär. Antagligen var det också därför han under 2012 valde att göra sin egen version av Jag och min far, där han återigen lyckades med konststycket att erövra ytterligare en generation lyssnare. Tolkningen av Olle Ljungströms Jag och min far skulle visa sig bli hans mest omtalade singel sedan Jag mår illa. På samma sätt blev monologen ”Hallå! Popmusik, kickar å kläder” en av hans mest kritikerrosade föreställningar. Att så sent in i karriären lyckas med konststycket att avtäcka ytterligare ett lager av sin personlighet i offentligheten är få artister förunnat, men säger samtidigt någonting väsentligt om Magnus Uggla.